MINNEN

Ännu en besvärlig natt,börjar bli trött på detta nu.Åkte till doktorn tid kl 11,15,skulle ta nya andningsprover,men jag var i för dåligt skick,så det blev till att få mer medicin där istället.Den 1 oktober skall jag dit igen för att prova ut en andningsmaskin som går med syrgas.Den verkade mycket bättre en min egen,så det ser jag fram emot att få hem.Kände mej betydligt bättre efter att få provat på den där.Hem igen och nu har min kära Linda lagat något gott till mej innan jag åker ut till tydinge.Skall köra hem igen på torsdag,då Linda och Livius skall följa med mej resten av veckan.Det blir väl det sista där ute för iår,sen kör vi uppåt landet en vecka-tio dagar innan hösten kommer på alvar.Skall bli underbart att få köra iväg lite.

Nu tillbaks till barndomen.Skall försöka att skriva om allt positivt,även om det är mycket negativt som poppar upp.
Har väldigt svårt att komma ihåg allt ,dåjag på något sätt förträngt en hel del.Därför känns det befriande att skriva så här ,då jag minns mer och mer hela tiden. Jerusalemsgatan låg som ett utdraget U och där fanns ca 40 hus,20 på varje sida.Vi bodde i nr 11 som låg mitt i.Huset närmast oss alltså nr 13,var en nunneorden,med tror jag 5 nunnor,Det var nog det ända huset som var förskonat för oss barns framfart.Dom hade en liten täppa precis utanför ca 2m bred och kanske 15m lång,där dom odlade grönsaker,och det fick alltid vara ifred.Konstigt att människan har sådan respekt för det religösa(klart kyrkan har ju alltid styrt människorna med järnhand).
Min bästa kompis där hette som jag,så det blev klart store ronny och lille ronny.Han var ett år äldre än mej så han fick ju klart heta store ronny.Glömmer aldrig hans planlösa försök att springa ifrån sin mor varje morgon(han hade svår diabetes och fick sprutor varje dag,skrämmande sprutor stora som vet inte vad) Kunde aldrig förstå varför hans mor alltid jagade honom,förrän senare. Han hatade detta varje minut av sitt liv och blev tyvärr inte så gammal hellre.Försökte alltid undgå dom här ,fast dom var livsnödvändiga.En gång vi var på bio,så vaknade han inte upp efter filmen utan hade hamnat i koma.Jag trodde han var död och skrek så fort ljuset hade tänts.Ambulansen kom och jag hem som ett jehu till hans mamma och skrämde väl upp henne ordentligt,mendet blev bra till sist när hon kom ut till sjukhuset hade dom fått liv i han igen. Tack och lov finns det bättre sprutor idag.Han fick anfall ganska ofta(då han slarvat med maten) och då blev han elak som f-n.Har fortfarande många ärr efter honom.Han kunde vara direkt livsfarlig. En gång slog han en gran i huvudet på mej (7 stygn) och en gång skar han av mej en bit av fingret(gick att sy dit igen).Men värsta skadan fick jag av en annan kamrat på gatan,då var jag bara 4 år och satt på en liten trehjulad cykel,då han kom fram med ett rakblad han hade hittat och ville raka mej,med resultat att ska från vaden,över låret upp till magen i ett snitt.Man satt ju som ett S på cyklen så det blev ett rejält snitt. Ärren syns fortfarande.
Vi hade tvättstuga på gården där man kokade upp vatten och sen tvättade.Ganska trevlig sysselsättning för mej,då man kunde springa omkring bland tanterna och vara mest ivägen. Så ibland fick man sej en dusch från någon glad tant. Men för damerna var det såklart mest ett nödvändigt ont.Kanske inte lika kul på vintern. Sen skulle tvätten bäras upp på vinden och hängas på tork där.Vilket slitgöra.Det är verkligen kvinnorna som är de starka och inte männen.Så mycket dom hade att göra alltid.Man förstår ju att dom försökte få barnen att hjäpa till så tidigt som möjligt.Jag fick alltid skala potatis,diska och tvätta trappan.Gå och handla var ju en självklarhet. Vi hade det ganska knapert och jag kommer ihåg att mossan räknade ut hur mycket dom fick i återbäring på konsum eller i speceriaffären.Så fick man alla kvitton med summan på baksidan och gå och handla för det.Det var ju lite skämmigt kanske att handla för kvitton,så det var lättare att skicka mej. Vi fick ha en inneboende hos oss,för att få ihop till hyran.Tror han bodde där ett par år,när han flyttat användes hans rum till förråd,så vi inte behövde värma upp det med.Vi sov alla i samma rum,och det var så klart inte alltid så kul.Något som jag tyckte var underbart,det var när man var sjuk,då brukade mossan sjunga gamla skillintryck som jag älskade. Sorgliga visor,så man nästan grät. Annars fick jag alltid ta hand om min lillasyster,(kunde inte gå någonstans utan att hon skulle med). Även som barn var jag lungsjuk och skulle på sanatorium för lungsjuka,under tre veckor.Till och med dit fick hon följa med,för hon skulle vara hos sin bror.Hon fick ligga hos mej bland alla pojkarna och inte i flicksalen(hade varit bättre tvärtom)Innan syrran kom till världen hade jag haft en liten syster till som gick bort endast 9 månader gammal.Kallades av mej för lilla lalet.Tyvärr har jag inte så många minnen av henne,och sen när lil kom så bleknade minnet helt,för då var hon det ljuvligaste och som tog all tid. Nej nu skall jag iväg
VÄL MÖTT  DAGENS VISDOMSORD  ETT HUVUD UTAN BEKYMMER FINNS BARA PÅ EN FÅGELSKRÄMMA

LIVIUS 3 MÅNADER


Kommentarer
Postat av: Lil

Ronny där fick du mej allt......tack för dom orden det var precis vad jag behövde höra.... att jag oxå kan älskas... Tack för att du finns . Du vet att du har under hela vår uppväxt varit den viktigaste personen i mitt liv....

2009-09-08 @ 22:13:19
Postat av: Minismurfan

Hej vännen..

Det var attan vad lill grabben är lik dej.. :-)

Och samma smittande leende.

Ha det bäst och tack för en trevlig läs stund..

Kramizzar

2009-09-09 @ 08:06:24
URL: http://metrobloggen.se/minismurfan

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0